Ta han om din inre dramaqueen en gång för alla!
Moshi Moshi!
Jag läste precis en övning ur Sanna Ehdins bok Sluta Kämpa - Börja leva, som jag vill dela med mig utav.
Det går ut på att ha en inre konversation med den inre stränga dramaqueen rösten som bannar, dömer och som är omänskligt hård mot dig. Alla har vi någon gång hört denna röst inom oss, på ett eller annat sätt.
Jag läste precis några sätt som kan hjälpa till att få kontroll över, vända och till och med få den inre rösten att känna sig trygg igen.
"
Testa denna övningen själv.
Det funkar. ^^
Kärlek och Förståelse
/Sandra Bodinger
Jag läste precis en övning ur Sanna Ehdins bok Sluta Kämpa - Börja leva, som jag vill dela med mig utav.
Det går ut på att ha en inre konversation med den inre stränga dramaqueen rösten som bannar, dömer och som är omänskligt hård mot dig. Alla har vi någon gång hört denna röst inom oss, på ett eller annat sätt.
Jag läste precis några sätt som kan hjälpa till att få kontroll över, vända och till och med få den inre rösten att känna sig trygg igen.
"
- När du märker att den stränga, dömande och elaka rösten kommer fram - se den och ge den ett namn. Den kanske även har en form eller är en person. Hur ser den ut?
- Lyssna på den utan att ta in vad den säger. Ha attityden: Jaha, du säger det, du tycker så, hm, vad intressant.
- Var öppen och ta emot som om det gällde en annan person. Möt hårdheten inom dig själv med uppmärksam närvaro och vänlighet.
- Du kan även ta upp den i famnen och krama om den. Vad händer då?
- Föreställ dig att den har en dragkedja som du öppnar, vad gömmer sig då bakom den hårda och krävande fasaden? Kanske någon som verkligen behöver dig och saknar dig?
- Säg till det hårda, bestraffande inom dig att du älskar det eller den - och släpp sedan taget. Förvänta dig inget tillbaka utan låt det bara vara. Upprepa övningen nästa gång du hör denna röst. "
Testa denna övningen själv.
Det funkar. ^^
Kärlek och Förståelse
/Sandra Bodinger
Tankar om självständighet, och övning i självkänsla
Moshi Moshi!
Jag lånade Mia Törnbloms nyaste bok på bibblan i förrgår, och jag har redan läst mer än hälften av boken. ^^
Och jag insåg en grej nyss när jag läste den... Och detta är något jag vetat Riktigt länge, men det är skillnad på att Veta och att Inse.
Det var att om du mår dåligt, eller om livet känns skit, och man anser att omvärlden är orättvis som inte ser och förstår att du mår dåligt. De verkar inte förstå helt enkelt, varför tröstar dom mig inte? Och om dom gör det, varför mår man ändå dåligt för samma sak en stund senare, alternativt ett par dagar senare.
Jo de är det jag tänkte ge svar på nu ^^
För den enda som egentligen kan trösta dig så att känslan inte återkommer, det är Du.
De andra runtomkring kan ge dig en push framåt, men dom går inte åt dig.
Se ditt liv som upploppet på ett maraton, det bästa med detta loppet är att det är bara du som springer det. Så även om du ramlar, ger upp, försöker igen, tar en paus, snavar på din egen fot, eller ibland tillome springer bakåt en bit ibland.
Så är det alltid Du som ligger etta.
Du är på första plats, vad som än händer.
Men vart är då din omgivning i denna visualisation?
Jo! dom står vid sidan om banan du springer på, dom är Din publik, det är dom som ropar på dig att kliva upp igen även om du ramlar och ger upp.
Det är dom som slänger in en vattenflaska och en torkhandduk för att hjälpa dig när det går tungt.
Det är dom som hejar på dig och tror på dig, även de gånger du inte gör det.
Men grejen är här att det är inte dom som springer åt dig, dom kan inte springa åt dig, det är Du som måste göra det.
Det är Du som gör hela jobbet egentligen, inte din omgivning.
Inser du vad Stark Du egentligen är?
För även om dom hjälper dig på traven, så är det fortfarande Du som sätter den ena foten framför den andra.
Du har gjort det förut, du vet hur man gör, det var bland det första du lärde dig i begynnelsen av ditt liv.
Tänk den här meningen för dig själv ett par gånger:
Det är Jag som är boss, Det är jag som är boss över mitt liv.
Och när du vant dig vid tanken, så viska det tyst för dig själv ett par gånger, till det känns bekvämt att säga och du vant dig vid att forma orden med Din egen mun. Redan här kan du känna hur dina känslor ändras till det positiva.
Och när du kommit såhär långt, så säg det högre och högre, med mer och mer intensitet.
Mena det verkligen!
För det är Du och bara Du som bestämmer över Dina åsikter, Dina val, Dina relationer och Dina känslor.
Det är Du som sätter den ena foten framför den andra.
Det är Du som bestämmer i vilken riktning du färdas.
Det är Du... som är Boss, över ditt eget liv.
Ja matane <3
/Sandra
Jag lånade Mia Törnbloms nyaste bok på bibblan i förrgår, och jag har redan läst mer än hälften av boken. ^^
Och jag insåg en grej nyss när jag läste den... Och detta är något jag vetat Riktigt länge, men det är skillnad på att Veta och att Inse.
Det var att om du mår dåligt, eller om livet känns skit, och man anser att omvärlden är orättvis som inte ser och förstår att du mår dåligt. De verkar inte förstå helt enkelt, varför tröstar dom mig inte? Och om dom gör det, varför mår man ändå dåligt för samma sak en stund senare, alternativt ett par dagar senare.
Jo de är det jag tänkte ge svar på nu ^^
För den enda som egentligen kan trösta dig så att känslan inte återkommer, det är Du.
De andra runtomkring kan ge dig en push framåt, men dom går inte åt dig.
Se ditt liv som upploppet på ett maraton, det bästa med detta loppet är att det är bara du som springer det. Så även om du ramlar, ger upp, försöker igen, tar en paus, snavar på din egen fot, eller ibland tillome springer bakåt en bit ibland.
Så är det alltid Du som ligger etta.
Du är på första plats, vad som än händer.
Men vart är då din omgivning i denna visualisation?
Jo! dom står vid sidan om banan du springer på, dom är Din publik, det är dom som ropar på dig att kliva upp igen även om du ramlar och ger upp.
Det är dom som slänger in en vattenflaska och en torkhandduk för att hjälpa dig när det går tungt.
Det är dom som hejar på dig och tror på dig, även de gånger du inte gör det.
Men grejen är här att det är inte dom som springer åt dig, dom kan inte springa åt dig, det är Du som måste göra det.
Det är Du som gör hela jobbet egentligen, inte din omgivning.
Inser du vad Stark Du egentligen är?
För även om dom hjälper dig på traven, så är det fortfarande Du som sätter den ena foten framför den andra.
Du har gjort det förut, du vet hur man gör, det var bland det första du lärde dig i begynnelsen av ditt liv.
Tänk den här meningen för dig själv ett par gånger:
Det är Jag som är boss, Det är jag som är boss över mitt liv.
Och när du vant dig vid tanken, så viska det tyst för dig själv ett par gånger, till det känns bekvämt att säga och du vant dig vid att forma orden med Din egen mun. Redan här kan du känna hur dina känslor ändras till det positiva.
Och när du kommit såhär långt, så säg det högre och högre, med mer och mer intensitet.
Mena det verkligen!
För det är Du och bara Du som bestämmer över Dina åsikter, Dina val, Dina relationer och Dina känslor.
Det är Du som sätter den ena foten framför den andra.
Det är Du som bestämmer i vilken riktning du färdas.
Det är Du... som är Boss, över ditt eget liv.
Ja matane <3
/Sandra
