Inspirerande bild
Värt att fundera på ettag ^^
Från Ångest och panik till frihet och lekfullhet
Moshi Moshi!
För en tid sedan, närmare bestämt förra hösten 2009, Började jag må sämre och sämre, och blev allt mer deprimerad för var dag som gick.
Jag kände mig värdelös, hade dagliga panikattacker, var rädd för att gå ut, var rädd för vad andra tyckte om mig, var rädd för att bli rånad, våldtagen eller slagen om jag gick ut, var rädd för ekonomin, var rädd för att inte lyckas, var rädd för att bli lämnad ensam, var rädd för att.... ja du förstår vitsen.
Jag var deprimerad helt enkelt.
Det gick så långt att jag inom mig släckte allt ljus och hopp för en ljusare morgondag, en ljusare framtid.
Jag gick ej i självmordstankar, det hann aldrig gå så långt som tur var. Jag kände mig bara instängd, avskärmad från omvärlden, och ensam.
Jag bestämde mig för att jag hade dålig självkänsla, vilket jag verkligen gick in för med bitterljuv glädje och passion i tron att jag hittat den jag var. Jag trodde att detta verkligen var den jag var.
Jag hade redan i tidig tonår bestämt mig för att jag älskade att må dåligt, för jag ansåg då att det var den jag var.
Jag var någon när jag trodde att jag äntligen hade en egen åsikt om saker och ting, att detta är så som JAG skulle leva mitt liv. Jag var som redan nämnt tidigare bitterljuvt lycklig över min nyfunna personlighet, med djupa tankar om att livet var en börda vi alla måste lida igenom, jag kände mig levande och upprorisk för att jag stod emot mina föräldrars tro och uppfostran. Jag vågade! Jag kände mig levande över att jag fick bekräftelse av mina dåvarande kompisar som influerat mig till dessa destruktiva tänkande. Jag skyllde min destruktivitet på staten & samhället, mina föräldrar som inte fattade något, skolan & lärarna, mina klasskamrater som inte förstod mitt djup, mina mobbare, de äldre som för mig då var cyniska och trångsynta, ja alla och allt som fanns i min värld.
Denna mörka sida inom mig var förstås en fas som min mor redan sagt till mig men som jag självklart viftat bort. Min ljusa sida började komma tillbaka, iallafall vad min omgivning såg på utsidan. Jag blonderade mitt hår igen efter att ha färgat det svart, mina svartrockar-kläder hängde oftare och oftare bara i min garderob. Min omgivning drog en lättnadssuck över att fasen äntligen gått över. Men vad de inte såg, visste eller förstod var det att det där mörka som fanns hos mig inte lämnade mig helt, det fanns kvar, även om jag ändrade min utsida. Jag lyssnade på min omgivning och trodde att allt skulle bli bättre bara jag blonderade mig igen och började använda det som ansågs vara "normal" klädsel. Men insidan behölls i samma destruktiva form.
Detta gjorde mig förstås förvirrad på nytt, eftersom jag trodde att jag gjorde allt som behövdes göras för att bli "ljus", normal och glad igen. Men varför mår jag fortfarande såhär? Varför är dessa destruktiva tankar kvar inom mig? Är det verkligen såhär livet Ska vara?
Eftersom jag inte fick någon klarhet i vad som egentligen hände, så fann jag mig i att detta var den jag var. Min utsida blev en ljus fasad för att dölja mitt mörka inre. Jag fann mig som sagt i detta, och blev deprimerad på nytt.
Allt blev värre och värre, och ju mer jag försökte värja mig för destruktiviteten, desto mer snärjade och trasslade jag förstås in mig.
Min vändning kom sakta men säkert nu i våras 2010, då jag var så nere att alla de symtom och rädslor som jag nämnde i början, nu överväldigade mig till att nästan bli psykotisk.
Jag ifrågasatte och hade fått nog, jag insåg att detta var inte det liv Jag Ville leva (efter att ha fått insikt om Law Of Attraction).
Jag började gå hos kurator, var öppen med mina känslor och rädslor. Jag slutade stänga in mig.
Jag ska inte säga att det har varit lätta månader. Stora förändringar kräver styrka och stöd, något som min omgivning gav mig i stora mängder, och som jag tillslut lärde mig att ge mig själv.
Jag började meditera, lyssna på mitt inre, vara ärlig mot mig själv och andra, tycka om min kropp och mitt sinne.
Jag började räkna upp de saker som jag var tacksam över. Jag ansträngde mig för att se det vackra i världen trots myller av allt det som nyheterna, tidningarna samt min omgivning hade att erbjuda i form av negation. Jag tvingade mina ögon att se det jag ville se, och sakta men säkert så framträdde det framför mina ögon. Jag tvingade mina öron att höra det jag ville höra, och det började där också sakta men säkert framträda underbara ljud som jag aldrig tidigare hört. Därpå kom underbara känslor som ett brev på posten, och jag förstog att jag äntligen var på rätt stig i mitt liv. Mina tidigare intressen om reiki, chakran och auran gjorde sig påmind igen. Och jag insåg att dessa är gåvor som jag vill ta vara på. Min medfödda men slumrande andliga och spirituella sida hade äntligen vaknat till liv igen.
Min resa är långt ifrån färdig, men nu när jag ser tillbaka på hur jag har kännt mig, hur nere på botten jag verkligen varit. Så inser jag att livet faktiskt är värt att leva. Jag har börjat se ljust på min framtid igen, mina drömmar och förhoppningar börjar sakta men säkert framträda igen.
Allt detta hände inte på en dag, men en dag för inte så länge sedan så insåg jag att förändring verkligen har skett.
Det gäller bara att öppna sina ögon, veta vad man vill, inte nöja sig om något känns dåligt, ifrågasätta. Och vet du inte vad du vill, så fråga inom dig efter vad du egentligen vill, och det du vill kommer att klarna och vara självklart för dig.
Jag är lycklig nu, lyckligare än någonsin tidigare. Och även om jag fortfarande kämpar, söker och lär, så ser jag numera frammåt och går genom livet med ett leende och öppna ögon. Vilket du också borde göra.
Ta vara på din kropp, ditt sinne, dina tankar, dina känslor, din intuition, din andlighet och spritualitet. För dessa är de bästa guider du någonsin haft och alltid kommer att ha i detta och kommande liv.
Låt dina känslor guida dig, och visa dig vägen.
Kärlek och Förståelse <3
/Sandra Bodinger
För en tid sedan, närmare bestämt förra hösten 2009, Började jag må sämre och sämre, och blev allt mer deprimerad för var dag som gick.
Jag kände mig värdelös, hade dagliga panikattacker, var rädd för att gå ut, var rädd för vad andra tyckte om mig, var rädd för att bli rånad, våldtagen eller slagen om jag gick ut, var rädd för ekonomin, var rädd för att inte lyckas, var rädd för att bli lämnad ensam, var rädd för att.... ja du förstår vitsen.
Jag var deprimerad helt enkelt.
Det gick så långt att jag inom mig släckte allt ljus och hopp för en ljusare morgondag, en ljusare framtid.
Jag gick ej i självmordstankar, det hann aldrig gå så långt som tur var. Jag kände mig bara instängd, avskärmad från omvärlden, och ensam.
Jag bestämde mig för att jag hade dålig självkänsla, vilket jag verkligen gick in för med bitterljuv glädje och passion i tron att jag hittat den jag var. Jag trodde att detta verkligen var den jag var.
Jag hade redan i tidig tonår bestämt mig för att jag älskade att må dåligt, för jag ansåg då att det var den jag var.
Jag var någon när jag trodde att jag äntligen hade en egen åsikt om saker och ting, att detta är så som JAG skulle leva mitt liv. Jag var som redan nämnt tidigare bitterljuvt lycklig över min nyfunna personlighet, med djupa tankar om att livet var en börda vi alla måste lida igenom, jag kände mig levande och upprorisk för att jag stod emot mina föräldrars tro och uppfostran. Jag vågade! Jag kände mig levande över att jag fick bekräftelse av mina dåvarande kompisar som influerat mig till dessa destruktiva tänkande. Jag skyllde min destruktivitet på staten & samhället, mina föräldrar som inte fattade något, skolan & lärarna, mina klasskamrater som inte förstod mitt djup, mina mobbare, de äldre som för mig då var cyniska och trångsynta, ja alla och allt som fanns i min värld.
Denna mörka sida inom mig var förstås en fas som min mor redan sagt till mig men som jag självklart viftat bort. Min ljusa sida började komma tillbaka, iallafall vad min omgivning såg på utsidan. Jag blonderade mitt hår igen efter att ha färgat det svart, mina svartrockar-kläder hängde oftare och oftare bara i min garderob. Min omgivning drog en lättnadssuck över att fasen äntligen gått över. Men vad de inte såg, visste eller förstod var det att det där mörka som fanns hos mig inte lämnade mig helt, det fanns kvar, även om jag ändrade min utsida. Jag lyssnade på min omgivning och trodde att allt skulle bli bättre bara jag blonderade mig igen och började använda det som ansågs vara "normal" klädsel. Men insidan behölls i samma destruktiva form.
Detta gjorde mig förstås förvirrad på nytt, eftersom jag trodde att jag gjorde allt som behövdes göras för att bli "ljus", normal och glad igen. Men varför mår jag fortfarande såhär? Varför är dessa destruktiva tankar kvar inom mig? Är det verkligen såhär livet Ska vara?
Eftersom jag inte fick någon klarhet i vad som egentligen hände, så fann jag mig i att detta var den jag var. Min utsida blev en ljus fasad för att dölja mitt mörka inre. Jag fann mig som sagt i detta, och blev deprimerad på nytt.
Allt blev värre och värre, och ju mer jag försökte värja mig för destruktiviteten, desto mer snärjade och trasslade jag förstås in mig.
Min vändning kom sakta men säkert nu i våras 2010, då jag var så nere att alla de symtom och rädslor som jag nämnde i början, nu överväldigade mig till att nästan bli psykotisk.
Jag ifrågasatte och hade fått nog, jag insåg att detta var inte det liv Jag Ville leva (efter att ha fått insikt om Law Of Attraction).
Jag började gå hos kurator, var öppen med mina känslor och rädslor. Jag slutade stänga in mig.
Jag ska inte säga att det har varit lätta månader. Stora förändringar kräver styrka och stöd, något som min omgivning gav mig i stora mängder, och som jag tillslut lärde mig att ge mig själv.
Jag började meditera, lyssna på mitt inre, vara ärlig mot mig själv och andra, tycka om min kropp och mitt sinne.
Jag började räkna upp de saker som jag var tacksam över. Jag ansträngde mig för att se det vackra i världen trots myller av allt det som nyheterna, tidningarna samt min omgivning hade att erbjuda i form av negation. Jag tvingade mina ögon att se det jag ville se, och sakta men säkert så framträdde det framför mina ögon. Jag tvingade mina öron att höra det jag ville höra, och det började där också sakta men säkert framträda underbara ljud som jag aldrig tidigare hört. Därpå kom underbara känslor som ett brev på posten, och jag förstog att jag äntligen var på rätt stig i mitt liv. Mina tidigare intressen om reiki, chakran och auran gjorde sig påmind igen. Och jag insåg att dessa är gåvor som jag vill ta vara på. Min medfödda men slumrande andliga och spirituella sida hade äntligen vaknat till liv igen.
Min resa är långt ifrån färdig, men nu när jag ser tillbaka på hur jag har kännt mig, hur nere på botten jag verkligen varit. Så inser jag att livet faktiskt är värt att leva. Jag har börjat se ljust på min framtid igen, mina drömmar och förhoppningar börjar sakta men säkert framträda igen.
Allt detta hände inte på en dag, men en dag för inte så länge sedan så insåg jag att förändring verkligen har skett.
Det gäller bara att öppna sina ögon, veta vad man vill, inte nöja sig om något känns dåligt, ifrågasätta. Och vet du inte vad du vill, så fråga inom dig efter vad du egentligen vill, och det du vill kommer att klarna och vara självklart för dig.
Jag är lycklig nu, lyckligare än någonsin tidigare. Och även om jag fortfarande kämpar, söker och lär, så ser jag numera frammåt och går genom livet med ett leende och öppna ögon. Vilket du också borde göra.
Ta vara på din kropp, ditt sinne, dina tankar, dina känslor, din intuition, din andlighet och spritualitet. För dessa är de bästa guider du någonsin haft och alltid kommer att ha i detta och kommande liv.
Låt dina känslor guida dig, och visa dig vägen.
Kärlek och Förståelse <3
/Sandra Bodinger
