Roofless

Moshi Moshi!

Jag lånade Mia Törnbloms nyaste bok på bibblan i förrgår, och jag har redan läst mer än hälften av boken. ^^

Och jag insåg en grej nyss när jag läste den... Och detta är något jag vetat Riktigt länge, men det är skillnad på att Veta och att Inse.
Det var att om du mår dåligt, eller om livet känns skit, och man anser att omvärlden är orättvis som inte ser och förstår att du mår dåligt. De verkar inte förstå helt enkelt, varför tröstar dom mig inte? Och om dom gör det, varför mår man ändå dåligt för samma sak en stund senare, alternativt ett par dagar senare.

Jo de är det jag tänkte ge svar på nu ^^
För den enda som egentligen kan trösta dig så att känslan inte återkommer, det är Du.
De andra runtomkring kan ge dig en push framåt, men dom går inte åt dig.

Se ditt liv som upploppet på ett maraton, det bästa med detta loppet är att det är bara du som springer det. Så även om du ramlar, ger upp, försöker igen, tar en paus, snavar på din egen fot, eller ibland tillome springer bakåt en bit ibland.
Så är det alltid Du som ligger etta.
Du är på första plats, vad som än händer.

Men vart är då din omgivning i denna visualisation?
Jo! dom står vid sidan om banan du springer på, dom är Din publik, det är dom som ropar på dig att kliva upp igen även om du ramlar och ger upp.
Det är dom som slänger in en vattenflaska och en torkhandduk för att hjälpa dig när det går tungt.
Det är dom som hejar på dig och tror på dig, även de gånger du inte gör det.

Men grejen är här att det är inte dom som springer åt dig, dom kan inte springa åt dig, det är Du som måste göra det.
Det är Du som gör hela jobbet egentligen, inte din omgivning.
Inser du vad Stark Du egentligen är?
För även om dom hjälper dig på traven, så är det fortfarande Du som sätter den ena foten framför den andra.
Du har gjort det förut, du vet hur man gör, det var bland det första du lärde dig i begynnelsen av ditt liv.

Tänk den här meningen för dig själv ett par gånger:
Det är Jag som är boss, Det är jag som är boss över mitt liv.

Och när du vant dig vid tanken, så viska det tyst för dig själv ett par gånger, till det känns bekvämt att säga och du vant dig vid att forma orden med Din egen mun. Redan här kan du känna hur dina känslor ändras till det positiva.

Och när du kommit  såhär långt, så säg det högre och högre, med mer och mer intensitet.
Mena det verkligen!
För det är Du och bara Du som bestämmer över Dina åsikter, Dina val, Dina relationer och Dina känslor.

Det är Du som sätter den ena foten framför den andra.
Det är Du som bestämmer i vilken riktning du färdas.
Det är Du... som är Boss, över ditt eget liv.


Ja matane <3
/Sandra